Att springa Göteborgsvarvet otränad
21 kilometer låter inte så mycket men det är ändå två mil. Vilket i sin tur inte alls låter mycket. Men när man springer detta så ville man bara att det skulle ta slut, ända från start. Nä, inte riktigt men ibland så. Jag hade som mest sprungit sju kilometer inför varvet och detta bara en gång annars förlitade jag mig på min fotbollskondition och det faktum att jag nånstans har en god grundkondition. Med de förutsättningarna kombinerat med inga löparskor och en lat personlighet var det dukat för fiasko. Men, tro det eller ej, så gick det ruggigt bra. Nej, nu tar jag i. Men att jag hamnade under 2:10 (som var mitt huvudsakliga mål när jag i november tänkte genomföra loppet vältränad) är inget annat än ren vilja. Migränväder till trots, jag tog mig runt hela varvet och med allt folk runtom som stöttade oss alla gick det hela vägen in i mål. Kortfattat: Första milen känns det som att man skulle kunna löpa på i all evighet, efter Göta Älvbron undrar man vad fan man gett sig in på. All cred till Jackie, Malin och Jennifer som var mina enda sanna supportrar på plats. Awesome. Nästa år om jag tränar lite ska jag tamejfasen klara under 2 timmar. Då slår jag till och med Stefan Holm.
Den här bloggen är på upphällningen. Enda skälet till att den ens är kvar är separationsångesten. Hela mitt vuxna liv och lite till finns samlat här, därför läggs den inte ner ännu. Men snart. Om modet finns. Annars får den ligga kvar i all evighet utan att jag skriver nåt. Återkommer i detta ärende.
Ingen catch up på allt som händer i mitt liv men kan kort säga umgänge med vänner, jobbx1000, fotboll, träna, äta, öla, Borås och häng med min alltför fantastiska kvinna Jaqueline. Snart ska jag ta tag i andra saker. Det händer bra grejer och i skrivande stund är jag en lycklig man. Värt att veta.
För övrigt har jag snart semester. Då blir det Halmstad, bland annat. Saker är i rullning.
Så var min valborg
Blev ju Borås. Inte dåligt alls. Fick se mer av den stan på ett knappt dygn än vad jag någonsin gjort innan. Och då gick vi ändå inte ut. Vi skulle grilla hemma hos Jackie. Det var hela planen. Jag kom in som en slags joker bland folk i Borås som jag aldrig träffat. Men det var kul, boråsare är alltså så hängivna med grillning att man till och med fullständigt ger fasen i att det regnar ute. Kött och chips fick det bli. Med gott resultat. Öl, whisky, tjöt och musik präglade också en kväll där kontakter knöts och återupptogs. Treeeevligt.
Sen blev det lördag och jag, Jackie, Jennifer och Ludde (Jackies syster med pojkvän) tog promenad till donken för att käka frukost. Typ. Sen sov vi ytterligare ett par timmar, sen gjorde vi ingenting, sen åkte jag hem. Det lät ju kanske som en sådär lagom spännande helg. Men det var det. På alla vis. Nu är det Jackie och jag. Och det känns sjukt bra alltihopa. Singellivet har gjort sitt. Totally.
Idag njuter jag av vädret (trots att jag är inne och bloggar) och ska snart döma match. En reservklass. Det är nog de tuffaste matcherna, eller nä men nästan då man aldrig gör ett bra jobb i såna matcher. Aldrig. Om man nu ska tro spelarna själva, alltså. Men cash är som bekant, king. Nu laddas det för en jobbvecka i solen. Inget jag känner mig särskilt nöjd över heller direkt.
För övrigt har jag länge tänkte på vad jag ska skriva här nästa gång jag bloggar men i skrivande stund har jag naturligtvis glömt bort det. Argh.
